Flickvännen kan inte ta ansvar

Uppskattar gärna professionella råd eller kloka tankar.

Jag är trött på att min flickvän inte kan växa upp och börja ta ansvar för saker hon gör. Vi har levt tillsammans i två år, och nu har vi nått en punkt där vi är redo att lämna varandra.

Relationen startade hastigt. Vi båda är från ett annat land och var vänner där när vi var yngre. Många år senare, när jag hade flyttat till Sverige, fortsatte vi att underhålla kontakten och till slut bestämde vi oss för att bli ett par. Vi hade planer på att studera först och ses då och då, alltså hon var i ett annat land och jag var i Sverige. Det pågick länge, ett distansförhållande (cringe, jag vet), och till slut hände det något som gjorde att hon behövde komma hit akut. På den tiden bodde jag med mina föräldrar, och hela situationen var mycket spänd och pressad. Mina föräldrar har sina demoner och är rentav fucked up.

Konflikterna började när flickvännen och föräldrarna inte kunde komma överens. De är jobbiga och kan pressa en till det yttersta, men ibland anklagade de henne för vettiga saker också, som att hon vägrade hjälpa dem med städning, matlagning osv. När hon väl hjälpte till gjorde hon det motvilligt, och de anklagade henne för att vara slarvig samt att hon inte ville anpassa sig till det nya landet och börja gå i skolan.

Jag pratade mycket med henne och försökte förklara hur jag kände när hon bråkade med dem över småsaker, där jag tyckte att hon borde bita ihop eller ignorera dem. Men hon vägrar acceptera det, skyller på att hon är en egen person och inte vill bli undervisad av andra. Det känns som att hon har fastnat i tonåren och försöker hävda sig i barnsliga saker.

Hon vägrar också acceptera fakta, tar allting personligt och undviker det så mycket det går. När vi pratar öppet slutar det oftast med gråt och aggression. Så vi pratar inte mycket.

Hon är så pass osäker att hon skyller på mig för att jag har haft förhållanden innan henne. Hon har också varit manipulativ genom att hota med självmord om vi gör slut och har även begått några självmordsförsök. Även om det inte var avsiktligt är det en form av manipulation.

Hennes osäkerhet märks också i att hon kräver min konstant närvaro, blir hysterisk när jag är borta med vänner och lägger allt ansvar på mig. Till slut börjar det se ut som att jag är hennes pappa, när hon inte klarar av enkla saker som att städa efter sig. Jag säger till och ber henne vara mer uppmärksam och omtänksam, eftersom jag känner att jag gör allt ensam.

Visst har hon utvecklats och blivit mycket bättre, men det känns fortfarande otillräckligt och som att jag inte kan lita på henne och är ensam med problemen. Hon säger att hon känner samma sak, att jag inte ger henne tillräckligt med uppmärksamhet och därför vägrar hon arbeta med sig själv. För mig låter det som en ursäkt för att inte agera. Jag har verkligen försökt mitt bästa, gett hela mig, slutat umgås med mina vänner, bråkat med föräldrarna och gett henne många chanser, men hon förblir densamma. Till slut såklart blir jag irriterad och ger henne inte uppmärksamhet.

Hon skyller också mycket på ”depression” som en kurator har diagnosticerat henne med. Hon har gått på många olika piller, men samtidigt har hon lagt allt ansvar och hopp på dessa piller utan att göra något utöver det för att bli av med sin depression. Hon ligger i telefonen hela dagarna och skrollar på reels och TikTok. (Vi har försökt göra saker tillsammans och hon har försökt hålla på med det hon är intresserad av, men allt slutar innan hon ens har hunnit börja. Hon sätter ribban för högt och vill uppnå det bästa resultatet, misslyckas hon med det, så struntar hon i hela grejen. Och då börjar mitt ”pappa”-beteende och jag försöker förklara att allt i livet kostar något och att uppnå något är en process som kräver kraft, men hon vägrar lyssna och skyller på vad som helst och vägrar höra.)

Det låter ganska toxic och abusive, men vi har fortfarande haft många bra stunder tillsammans. På senaste tiden har jag verkligen börjat fundera på att göra slut eller åtminstone ta en paus. Vi hade en lång diskussion nyligen där hon uttryckte att hon inte orkar mer och hatar mig och mina föräldrar. Jag sa att jag inte håller henne kvar och att hon kan åka tillbaka till sitt hemland om hon vill. Det har gått en vecka sedan dess, och hon är fortfarande kvar. Vi är i samma lägenhet och pratar inte.

Jag bestämde mig för att söka råd här ifall någon klok tanke dyker upp; annars kommer jag behöva ta det med en psykolog. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag vill inte göra slut på grund av de bra stunderna vi har haft, plus att hon är en bra tjej så, men hennes nackdelar överväger nästan de bra momenten. Att ta en paus känns också osäkert eftersom det inte är helt klart om hon verkligen kommer att arbeta på sig själv och lära sig att ta ansvar och acceptera sig själv. Eller ska jag ge henne en chans till, börja gå på parterapi, skaffa en katt som vi hade planerat, kanske det är värt? Eller så blir det bara värre…

Har ni varit med om något liknande? Hur har ni klarat er? Ställ gärna frågor om något är oklart!

Tack så mycket för uppmärksamheten och eventuella svar. Det betyder mycket för mig.

Edit: förlåt för missförstånd, men vi bor ej med föräldrarna. Vi gjorde det i nån månad i början av relationen och sedan så såg hon dem några gånger om året, när de var hos oss och häsla på.

Upd: Tack för alla svar ni lämnar, många har gått genom samma skit ser jag, ni är tuffa 🤜 Det är bara ledsamt hela skiten